» Jag är nog för ofolklig och för mycket«

Hon är en idémaskin. Hon säger sig ha tio nya bokidéer och ja, programförslagen är nog inte färre. Anna Charlotta Gunnarson kommer till Medborgarplatsen nyklippt och lite frisyr-obekväm. Kön till hennes lunchfavorit är lång, för lång, men under promenaden till Åsögatan kommer det goda humöret tillbaka.

Just det säger nog mycket om henne, hon som säger sig helt sakna pokerface. I debatter, på twitter, morgonsoffor, varhelst hon kommer åt, finns alltid ilskan där, den över orättvisor och skillnader på förutsättningar mellan könen. Men det som gör att hennes ilska inte dränker budskapet och förtar engagemanget är humorn som hon ständigt kryddar sin retorik med och som kanske räddar henne från näthatet.

Via Lidköping, Lysekil och Göteborg har hon tagit sig till Stockholm, hon den snabba, som hon kallas av »På spåret«-kollegan Ylva Hällen. Jag förstår det epitetet. Dels är hon väldigt kreativ men hon är också snabb i ett samtal, hon flyger och far i tanken och det är inte alltid lätt att följa med.

Anna Charlotta Gunnarson började som reporter på Radio Göteborg. Gick vidare till P3, ZTV, barnprogram på TV4 och nu folkbildning och utbildning på UR. Plus barn- och ungdomsböcker, låttexter till »Pomos piano« i SVT B, två semifinalplatser i »På spåret« och faktiskt en roll i David Finchers »The Girl with the Dragon Tattoo«.

– Ganska tidigt bestämde jag för mig själv att jag inte ville hamna i samhällsjournalistikfacket. Det är inte min största drivkraft att göra grävgrejer eller sätta dit folk. Jag är mer intresserad av kultur och nöje och att analysera grejer.

Hon vill sätta saker i sitt sammanhang, förklara och berätta. Hon gillar att ta omvägar i jobbet, liksom smyga in kunskap.

– Pratsam, analytisk, bra på att läsa av folk och bra på att hitta bra egenskaper hos folk. Ganska snäll men har väldigt dåligt tålamod med vuxna som inte fattar snabbt, beskriver hon sig själv där vi sitter på en allt tommare restaurang.

De senaste åren, inte minst tack vare succén med »Pop och politik«, först på radio och nu även på tv, har inneburit en ny trygghet och en möjlighet att verkligen kunna påverka sitt eget jobbliv. Nu vågar musikälskaren Anna Charlotta Gunnarson, som förresten ifrågasätter stämplar som »bra« eller »dålig« på musik, tacka nej »även till roliga saker«, som redaktörsjobb, inhopp som moderator och föreläsningar om sitt bokskrivande.

Med flytet och det större kändisskapet kommer också erbjudanden som inte riktigt är anpassade till den man frågar. Programledare för trädgårdsprogram exempelvis. Hon som inte är särskilt förtjust i naturen eller ens har en trädgård. Hon poängterar att hon är nöjd med sin situation men visst vore det skönt att veta vad hon ska göra om ett år. Där kommer ifrågasättandet in i bilden igen. Och feminismen som sedan tio år tillbaka finns med i det mesta hon gör och tycker.

Hon menar att det fortfarande är enklare för killar i mediebranschen, inte minst för så kallade radarpar. De får fler och mer attraktiva erbjudanden, de har högre lön och lättare för att få igenom sina idéer och förslag.

– Ett exempel, jag och Ylva Hällen, det är fortfarande ingen som hört av sig till oss och tänkt att vi skulle kunna göra något program ihop. Det är intressant. Tänk motsvarigheten, två sköna snubbar som dyker upp och gör bra ifrån sig i ett så stort program som »På spåret«. Samtidigt är jag medveten om att jag har så många fördelar som vit, etnisk svensk.

Om två år fyller Anna Charlotta Gunnarson 45 och hon ser det som att hon äntligen får lön för all den möda hon lagt ner. Och eftersom hon alltid försöker vända saker till något positivt, menar hon att det nog är bra att allt inte gick som på räls redan när hon var 25. För de stora målen och drömmarna finns fortfarande kvar att nå. Som att programleda Melodifestivalen som hon tycker så mycket om sedan hon var liten. Men hon tror inte att det kommer att bli av. Eller snarare låter hon helt säker på att det inte kommer bli någon programledarroll för henne i så stora sammanhang.

– Jag är nog för ofolklig. Eller för mycket på något vis. Det finns nog de som tycker att jag är för feministisk också.

Det där är Anna Charlotta Gunnarson i ett nötskal. Hon slåss för att få bort gränserna mellan fint och fult, mellan smalt och brett, men samtidigt är hon själv för ofolklig för att riktigt dundra in i folkhemmen.

Sedan när hon drömmen om att göra »Pop och politik« även utomlands. Att få skriva ett Hollywood-manus skulle inte heller vara fel, inte heller att få göra en podcast med helt fria händer åt Sveriges Radio. Men i väntan på det forsar »Pop och politik« vidare. Hon ska skriva en vuxenroman och nästa år blir det urpremiär på ett orkesterverk som hon har skrivit texterna till.

– Det är skitkonstigt och jätteroligt. Det är för en stor symfoniorkester. För barn finns det så mycket gulliga grejer, så det behövs något som är lite mer modernt!